Precis som jag.
Slottsskogen. Vandringen tar fart, förbi fåglarnas sång. Förbi alla lukter från älgar, hjortar, får, fåglar och barnvagnsmammor. Djupt in i skogen. Trädkronorna kväver stadens oväsen. En sliten parkbänk agerar frizon. De inristade initialerna av förgångna kärlekspar som i vinden försvunnit sedan längesedan, ger bänken en historia. Jag sätter mig ner, ockuperar de spruckna träskivorna, inkränker på bänkens vanligtvis så ensamma och förnöjda integritet. Solen steker mina ögon, tvingar mig att blunda. Jag andas ut och tömmer lungorna på luft, för att sedan kunna ta ett djupt andetag och låta det dyrbara syret smeka mina intjärade lungsäckar.
Trädstammarna bildar ansikten. Jag är iakttagen. Som så många gånger förut. Jag är ensam i skogen, en tjänare och skogen är min herre. Jag är mitt i stan, men så långt ifrån gatorna. Långt ifrån Landalas klaustrofobiska höghus som försöker kväva mig. Långt ifrån de svettiga, gnisslande spårvagnarna. Långt ifrån hagas kullerstensklädda gator. Långt ifrån tiggarna i centrum. Långt ifrån idioterna, knarkarna, turisterna, poliserna, socialisterna, borgarna och tjänstemännen. Långt ifrån helvetet, långt ifrån himmelen. jag befinner mig i en färglad gråzon.
Jag är ett spöke och skogen är mitt hemsökta hus. Stayn av August Kobbs huvud får mig att tänka på hur det såg ut förr. Satt det en ensam slav på någon bänk i skogen, precis som jag. Drömde den ensamma slaven om hur det var förr, precis som jag. Vandrade den ensamma slaven förbi fåglarnas sång, lukterna från djuren och barnvagnsmammorna. Precis som jag.
Trädstammarna bildar ansikten. Jag är iakttagen. Som så många gånger förut. Jag är ensam i skogen, en tjänare och skogen är min herre. Jag är mitt i stan, men så långt ifrån gatorna. Långt ifrån Landalas klaustrofobiska höghus som försöker kväva mig. Långt ifrån de svettiga, gnisslande spårvagnarna. Långt ifrån hagas kullerstensklädda gator. Långt ifrån tiggarna i centrum. Långt ifrån idioterna, knarkarna, turisterna, poliserna, socialisterna, borgarna och tjänstemännen. Långt ifrån helvetet, långt ifrån himmelen. jag befinner mig i en färglad gråzon.
Jag är ett spöke och skogen är mitt hemsökta hus. Stayn av August Kobbs huvud får mig att tänka på hur det såg ut förr. Satt det en ensam slav på någon bänk i skogen, precis som jag. Drömde den ensamma slaven om hur det var förr, precis som jag. Vandrade den ensamma slaven förbi fåglarnas sång, lukterna från djuren och barnvagnsmammorna. Precis som jag.
